mammamli.blogg.se

Nu bli ja sådär tanke spridd igen då ja känner att ja måste få skriva av mig lite.. 

Ofta kallar jag mig själv för en olycksfågel då jag varit med om väldigt mycket i mitt liv..

Hela min barndom präglades på en otrygg miljö där man levde för varje dag som kom.. Man visste varken vilken dag eller om man över huvudtaget skulle få ha kvar sin mamma eller syskon pga av att en annan människa inte kunde behärska sitt onda sätt o vara.. 

Att leva som liten flicka och varje dag behöva se sådan ondska.. Att i över tio år utsätta barn för något som aldrig någonsin ska hända! Din sjuka jävel!... 

Att som litet barn behöva känna att en dag och det datumet ska jag göra något åt detta.. Att berätta allt ihop .. Att skydda min familj ! Men så kom dagarna och tystheten grep tag i mig och man fortsatte leva dagen som den kom.. Jag var för rädd.. 

Men så träffade vi världens mest underbara människa den där dagen som äntligen tog oss där ifrån.. Ifrån helvetet vi levt i!.. Vi kunde börja leva vårt liv men i otrygga förhållanden.. Några år gick och jag fortsatte kämpa.. Vi flyttade runt ett par gånger pga otur för lilla mamma.. Jag träffade världens mest underbaraste o finaste människa.. Mannen i mitt liv.. som visade mig den riktiga tryggheten.. Jag valde och det var svårt! att äntligen öppna mig för denna människa och vi blev snabbt med barn även om det inte var planerat så var det såååå efterlängtat!.. Jag kände mig lycklig.. LYCKLIG!.. Vi fick vår älskade son trotts folk varit emot de i början o vi var dom ända som verkligen ville detta.. Vi blev snabbt där efter gravid igen, denna gången väntade vi en helt underbart fin liten flicka .. sådan lycka att få vänta sitt andra barn.. kunde detta verkligen vara sant.. att jag med mitt liv verkligen hade en sådan fin liten familj o väntade Elias lillasyster.. Dagarna kom närmare förlossningen och jag började må dåligt.. Började ha svårt att sova om nätterna.. Kände att fosterrörelserna började bli mindre.. Martin ringde in till förlossningen och vi var inne 5 gånger på en vecka med svaren att vi fick åka hem igen oMen ändå så visades både äggvita och socker i kroppen.. Men hem skickades vi .. och morgonen efter kände jag inga rörelser .. <hon som brukade vara så aktiv.. 2 dagar innan förlossningen.. Svärmor försökte ”buffa” igång lillstumpan lite.. men inget hände.. Vi valde då att vara ”jobbiga” igen och åka in.. Väl inne på förlossningen fick jag göra CTG som då var svår att hitta hjärtslag på... Sköterskan försökte skoja lite o sa att hjärtfrekvensen var där.. (vilket var mina!!) Hon tyckte de var lite ”roligt” att vi hade samma hjärtslag?? Så vi fick åka in på ultraljud.. Där Låg jag på britsen och Martin satt på en stol i en hörna nere vid fotändan.. Sköterskan började zooma in hjärtat.. Jag försökte hålla humöret uppe.. Men så kallade hon in fler sköterskor .. tills de stod flera runt om mig.. jag kunde inte se min man... Alla vänder sig mot mig och säger tyvärr... TYVÄRR!!??? Vadå tyvärr!?!?!??!... Vi ser inga hjärtslag.... Min lilla tjej hade somnat i min mage!!.. Ni ska få vara själva fick vi till svar... ingen vände sig till Martin.. vi blev lämnade själva i rummet ett tag.. Sedan efter att vi pratat med läkare och sådant så fick vi åka hem.. Vi åkte då hem till Martins mamma som också hon blev ledsen och chockad... Där kom jag med min mage det ända jag gjorde var att krama min mage.. Min dotter som var så nära men ändå så långt borta.. 3 dagar efter fick vi komma in och skulle bli igångsatta.. men när vi kom in så hade förlossningen startat av sig själv.. jag var så rädd!.. Rädslan men ändå en längtan efter att få träffa våran dotter !.. Hon var ju såååå efterlängtad.. Ena sköterskan verkade nervös? Eller visste hon inte hur hon skulle ta oss i detta.. Hon var mest jobbig och kanske kände jag så för jag var så rädd och ledsen.. kände mig så utlämnad.. Men trotts allt hade jag min trygga man vid sidan om mig .. som stöttade mig i varje värk jag fick .. Vad hade jag gjort utan dig? .. När krystvärkarna kom kände jag klumpen i halsen.. nu vilken sekund som helst skulle hon komma ut och jag var så rädd för hur de skulle vara och hur man skulle reagera.. På bara någon sekund var hon ute och allt var alldeles tyst och lugnt.. Det ända som hördes i rummet var jag som grät.. En välskapt liten flicka föddes 2645gram och 48 cm lång.. Så fin och så otroligt underbar.. Vi satt hel kvällen med henne och på bara några minuter så kom prästen in och började prata.. Han var jätte bra.. Men man ville ju inte prata om allt det där.. Man ville bara vara ifred.. Så var tiden inne och vi var tvungna att lämna henne för denna gången .. vi hade trotts allt varit där i 6 timmar .. jag ville bara slita med henne hem.. Det var så svårt att gå ut där ifrån och säga hejdå till sitt nyfödda barn.. Det blev plötsligt så mycket att tänka på .. I allt detta med kommande begravning och allt så fanns där ändå en ljusglimt i mörkret .. Vi hade ju våran älskade son!.. Det bästa av allt i de hela så hade vi ju varandra.. Begravningen var väldigt lugn och fin.. En sådan liten kista trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle behöva se.. och inte med mitt barn i ! Vårat älskade barn!..

Jag kämpade mig igenom detta och tack vare min familj ha vi kunnat stötta varandra.. Men så tyckte vi att Elias skulle få ett syskon till och det var även dags för Leia att bli storasyster.. Rädslan var enorm men läkarna lovade oss så många ultraljud och undersökningar vi ville.. Vi fick då veta att vi väntade en liten flicka igen.. Vilken lycka att få vänta barn igen men denna rädsla gnavde mig inifrån.. Vi fick till o med tid för igångsättning vid den veckan då Leia dog i magen för att det skulle var en trygghet för oss..  Men ut kom hon tidigare än igångsättningen och hon var lika välskapt och underbar hon. Så älskad från första stund.. Kunde denna lyckan få¨hålla i sig nu .. Kunde jag få njuta av ett levande barn ! VÅRT barn!.. Knappt 3 månader gammal så dog min mamma hastigt... Och min lycka försvann helt igen.. Mitt liv rasade och jag miste min älskade mamma.. knappt ett år efter vår dotter.. Det sägs att allt har en mening ... Men vad var meningen med detta ? Att mista 2 så underbart älskade i min närhet.. Jag fick kort där efter även veta att jag hade grava cellförändringar så pass mycket att jag var tvungen att operera bort de om jag ville se mina barn växa upp sa läkarna.. Enligt dom var det steget innan cancer.. Men allt det där är bara svart för jag hade så mycket med mamma och begravningen att tänka på vid det laget.. Knappt en vecka efter att mamma gått bort ringde även en biologisk släkting till mig och sa att h*n trodde att vi inte var släkt.. Så jag fick även kämpa med det för att få koll på vem som faktiskt var min släkting där.. Men så kunde jag aldrig tro annat då mamma i alla år berättat för mig hur det legat till men vad skulle jag veta när jag var så vilsen.. Och stackars mamma som inte kunde försvara sig.. 

För mig var bara det där idioti! Ville människan mig så illa eller varför göra en sådan sak då man redan ligger ner?.. 

Meningen med detta var egentligen att jag ville skriva av mig för jag satt o tänkte på alla sjukdomar och annat skit som folk får idag.. Jag är så lycklig med mitt liv trotts allt .. Att jag hart mina barn och en helt underbar sambo som alltid står vid min sida.. Vi har blivit så starka ihop.. Jag har även lärt mig att leva efter en dag i taget.. Att alltid värdesätta allt som sker .. Att ta vara på varandra och säga till sina nära o kära hur mycket dom betyder.. 

Jag har varit med om mycket och trotts denna olycksfågel så är jag nog den mest lyckligaste i världen som fått det jag fått.. Ta aldrig något för givet! .. Var rädda om varandra, det är det viktigaste..